Dansa en berättelse
När vi lyssnar på en berättelse så fångar vi upp stämningar med vår kropp. Minnen, associationer, känslor väcks och kroppens rörelse blir en respons och ett eget språk som alltid finns där, vare sig vi är medvetna om det eller inte. När vi övar på att lyssna in vår kropp och dess impulser; vilken del av kroppen vill röra på sig, är den en stor eller liten gest, långsam eller snabb? Så ger vi också utrymme för ett slags kroppsligt berättande och en känsla av egen erfarenhet. Man är helt enkelt i berättelsen i nutid.
Rörelsen som språk är olika kvaliteter, som till exempel rum (högt/lågt, stort/litet), kraft (lätt/hårt), tid (snabbt/långsamt), grupp (nära/långt från). 
Dessa blir till uppgifter som barnen får; ”smyg på den mjuka mossan lätt och långsamt, tänk er att fötterna lämnar avtryck som är i ett zigzag mönster, håll ihop två och två. Ni hör vargarna yla långt borta och nu rör ni er snabbt och lågt för att söka skydd”.
Utan att egentligen tänka på det som dans så är det just vad vi gör. Vi dansar en berättelse, vi gör koreografier, vi är språk.
